Jag har alltid älskat spel som Goat Sim och GTA, som är extremt destruktiva, absurda och frisinnade. Första gången jag spelade förstörde jag njutningsfullt allt jag kunde, låste upp alla möjliga absurda prestationer och fick stor tillfredsställelse. Men sedan klarade jag fler nivåer, och jag njöt av känslan av återhållsamhet som en allsmäktig get men lydde order. Jag vankade av och an i staden och kände mig lugn. Förstörelse är instinkt, ordning är val.